Kvällstankar.

När jag låg där nersövd på IVA fick någon ett sms där det stod att deras blod kommit till nytta. Deras blod in i mig. Jag vet inte varför men det triggar något enormt att tänka tillbaka. Det gör fysiskt ont att tänka på det. Det är som att magen blir tusen kilo tyngre. Men jag tänker på det. Om och om igen. Kan inte få ur bilderna ur huvudet. Kan inte få bort den där tusentals kilos klumpen ur magen. Så varje gång någon lägger upp bilder där de får blod får jag en klump i magen. Ett hugg i hjärtat. Jag borde undvika att se men det går inte alltid. Egentligen är bilder från sjukhus oavsett vad jobbigt att se. Det väcker många minnen. Och då är jag ändå inlagd på sjukhus själv. Men något är det ändå som är jobbigt med bilder. Jag ville inte ha blod. Jag ville inte hamna i respirator. Min tanke var att dö. Och så har det varit varje gång. Jag vill fortfarande dö. Men jag ser ingen möjlighet till det. Jag försöker se varenda liten chans. Men det är svårt. Och det gör ont när jag tänker tanken att jag kanske tvingas leva ett långt tag till. Att möjligheten kanske inte kommer på länge. Allt gör ont just nu. Allt gör så jävla jävla ont och jag vill inte vara med mer. Det spelar ingen roll hur mycket jag skadar mig för inget gör ondare än det inuti. Inget tystar tvången. Inget tystar det högljudda i huvudet. Så fort jag lägger mig för att sova blir det så mycket i huvudet att jag får panik. Det gör ont att leva och jag vill helt ärligt inte vara med mer. Punkt slut.