Jag är mer än det här

Som så många gånger förr ligger jag under randiga landstingslakan. Trasig som jag är, försöker jag sätta ihop mig bit för bit. Men bitarna passar inte och det saknas bitar. Blir jag någonsin hel? Ingen finns där för att fånga mig när jag går sönder. För jag låter ingen komma nära. Så jag går sönder, om och om igen. Faller isär. Ensam ligger jag här under täcket och känner hur min insida går itu. Musiken som spelas i mina hörlurar får en helt ny mening. Melodierna jag hör går rakt in i hjärtat. Hjärtat som är så trasigt att det knappt orkar fortsätta slå. Men det dunkar med den lilla kraft den har kvar. Kommer jag ta mig ur det här är frågan jag ställer mig själv dagligen. Vill jag ta mig ur det är nästa fråga. Vill jag leva detta livet. Vill jag fortsätta existera och känna? Orkar jag må såhär mer och orkar jag kämpa för att överleva? Tårarna träffar kudden i samma sekund som jag inser att jag inte vill mer. För det är vad jag kommer fram till varenda gång. Varenda gång jag ställer mig frågan om jag vill fortsätta blir svaret i mitt inre ett nej. Jag orkar inte kämpa mer. Jag är trött på att kämpa. 

Jag hänger på kanten till döden. Balanserar mellan livet och slutet. Mörkret skrämmer mig inte längre. Jag önskar bara det fick ett slut. För jag är trött nu.