And please, don’t go

Jag funderar ibland. Ganska ofta. Varför de inte släpper taget om mig när de gör det med många andra. Varför jag tvingas vara kvar på sjukhuset månad efter månad. När vänner som kämpar som idioter blir nekade vård gång på gång. När vänner jag sett kämpa och slitit tillsammans med faktiskt dör för att vården inte tar dem på allvar. Jag har förlorat två vänner i sommar som aldrig fick den hjälpen de behövde. Där den enas sista ord var ”psyk tar mig inte på allvar förrän jag ligger på dödsbädden” och sen dog hon samma natt. Och det gör ont. För mitt liv är inte värt mer än hennes. Hon förtjänade att få hjälp. 

Så jag funderar varför jag blir kvar. Varför de inte släpper taget om mig. Så allvarligt kan det väl inte vara tänker jag? Jag behöver inte vara inlagd. Eller? Varför släpper de inte taget om mig. Låter mig försvinna bort härifrån till någon annanstans. Långt långt bort. Jag känner mig inte värd den hjälpen jag får. Känner mig inte värd en plats på en avdelning när andra inte ens får vara inlagda. Jag känner mig inte värd det alls. För jag vill inte kämpa. Jag vill inte det.