torsdag 25 augusti 2022

Om det här är allt som blir så dör jag

Håkan var underbar. Jag var lycklig och tårarna rann. jag hulk grät när han sjöng ”min” sång. Men det var fint och raketerna lyste upp mina tårar blandat med glittret på mina kinder. Hans röst gick rakt in mitt hjärta och jag ska verkligen försöka leva för detta. I helgen är det dem två sista och jag vill inte tänka på tiden efter. Det lär bli kaos.



Från lyckan på konserterna blev kontrasten så stor när jag fick komma till PIVA. Av med mina egna kläder. Två personal som glor. Bort med Johanna fram med patienten i rum 6. Mitt jag fanns inte kvar kändes det som och när jag låg där på en avdelning jag aldrig trodde jag skulle hamna på igen var det så mörkt. Det var som att slungas tillbaka till första tiderna. Bältningarna, isoleringen, tvångsinjektionerna. Jag tänkte på Håkan och det jag upplevt dagarna innan men mörkret tar över så snabbt. 



Jag ser fram emot de sista konserterna, samtidigt som jag fasar för dem. För vad gör jag sen? Vad ska jag då kämpa för? Och nu är jag här igen. Bakom låsta dörrar. Som alla höstar senaste tre åren. Jag vill inte. Jag vill inte vara här. Men jag vill heller inte leva.



Det är mitt i natten nu. Snart ser jag Håkan och det ska jag njuta av. 🤍

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Please, be kind. Jag har ett tungt hjärta. Kram