namnlöst skepp

[nämner tvångsåtgärder]

Jag vill att ni ska se. Smärtan där inne. Vad ni gjort med mig.  Jag vill att du, som skrek mig rakt upp i ansiktet, bad mig att skärpa mig och sedan skrattade och satte dig i fåtöljen i min dörr, att du ser. Att ni som drog av plagg efter plagg från min kropp och sedan lämnade mig i mörkret på mitt rum. Vill att ni ser den kropp som lämnades kvar, naken i sängen med endast en filt och ett par trosor. Hur den kroppen ser ut idag. Jag vill att ni ska veta, hur mycket ni skadade mig. Hur era röster ekar högre än något annat i mitt huvud. Jag vill att ni, som bar mig naken genom avledningen. Till rummet med en fastborrad säng med remmar, jag vill att ni ser att jag än idag drömmer mardrömmar om er. Att när min mamma ska väcka mig på morgonen, står vid min sida och säger godmorgon, att min kropp reagerar som hon håller en kniv och ska mörda mig. Alltid rädd att sitta fast, alltid rädd att det är ni som står där och att jag ska vakna i den där sängen i rum nio avdelning  90. 

Om jag bara visste då, vad jag vet nu. Om jag bara kunde radera hela den historian och spola tillbaka bandet och börja om på nytt, då skulle jag göra det. Om jag kunde radera era hårda och vassa ord, då skulle jag göra det. Om jag kunde ta bort de bilder jag har i mitt huvud. Ja jag skulle ge vad som helst för det. Jag trodde ni var räddningen som kom i natten på ett stormande hav. Men ni fick mig att sjunka och skeppet mitt tar fortfarande in vatten. Är det såhär det känns att drunkna? Jag tror jag ser domen i mina ögon. Det blir aldrig bra va? Som Titanic kommer jag falla, ner ner ner, till botten och jag ser inget ljus. För vad vet du om solen, förrän någon släckt alla ljusen? Ja vad vet ni egentligen.