Jag vet egentligen inte varför jag har blivit så rädd för mat den senaste tiden.
Bara tanken på att jag ska äta på BUP imorgon gör mig orolig, just för att de har
frågat ut mig om varför jag har gått ner så mycket i vikt. Jag har ingen aptit,
men jag försöker äta och det går bra för det mesta. Även om jag inte äter
en jätteportion så får jag ju i mig något. Men rädslan över att de tycker att jag äter för lite
på BUP finns där, för jag äter kanske lite. Jag vet inte vad som är normalt? Kan man ens
äta en normal portion? Jag vet inte. Den här rädslan över att gå till BUP är jobbig.
För jag har ingen aning om hur framtiden ser ut.
Ska jag tillbaka till skolan?
Ska jag vara på mellanvården på BUP varje dag?
Gå i BUP-skolan?
Ska jag byta medicin?
Kommer jag få bo hemma?
Hur blir det när utredningen är klar?
Vad händer då?
Jag har så många frågor, men inga svar.
Svar: Tack så otroligt mycket! Din kommentar betyder mycket och jag uppskattar att du vill tipsa den till dina vänner! Fint gjort av dig tjejen!
SvaraRaderaKram
Okej vet inte vad jag ska skriva, hoppas du finner en utväg tillslut.
SvaraRaderaDe är bra att du försöker äta ändå, sålänge du inte går hungrig eller äter dig proppmätt så tycker jag de är en normal portion, sen är de ju förlite om du går ner i vikt sötnos! Ta dagen som den kommer, framtiden springer inte ifrån dig :)
Låter inget vidare, man vill ju inte tvinga sig själv heller! Men ibland har man såna perioder med, så hoppas de bara är tillfälligt. detsamma gullunge!
SvaraRaderaKram, hatar när man har obesvarade frågor som snurrar runt i huvudet. <3
SvaraRaderasv. eller hur! ;D det är roligare baka med vänner eller pojkvän.
SvaraRaderasv: hihi ja! :) ha en fin kväll kram<3
SvaraRaderaOm du har problem med maten så är det bättre ju snabbare du får "hjälp" eller vad man ska säga. Även om det bara är lite krångel just nu för att du inte har nån aptit och så, det är ändå bättre att stoppa innan det blir nåt då.
SvaraRaderaJag har haft ätstörningar i många år, var som "värst" för något år sedan och det är verkligen inte kul! Nu tror jag såklart inte att du tror att det är kul heller, men jag vill bara säga att jag hoppas du slipper hamna där för det är ännu ett helvete :/
Massa kramar fina du <3
Du kanske inte behöver alla svar just nu. Du är fortfarande väldigt ung. Ta det lugnt, du måste inte veta allt idag. Kram fina!
SvaraRaderaJag hoppas att du hittar svaren du söker. Kram
SvaraRaderamassa hjärtan på dig. bup suger.
SvaraRaderasv: tack vad glad jag blir, verkligen <3
Din rädsla kanske beror delvis på att du tänker på mycket och att i detta känner du en viss otrygghet. Man kan omöjligt veta någonting om sin framtid, svaren kommer allt eftersom.
SvaraRaderaAtt ha ätstörningar, kan bero på många olika faktorer och det bästa är att man får hjälp i tidigt stadium, annars kan det bli ganska så komplicerat och besvärligt i framtiden. Får man inte tillräckligt med näring, växer inte kroppen som den ska och man kan få bristsjukdomar. Dålig kosthållning påverkar även det psykiska måendet och det kan ge framtida konsekvenser.
När jag var 16 år drabbades jag av anorexia och gick ner 12 kg på en månad...
Jag kämpade i många år och min mamma stöttade mig på sitt lilla sätt, fastän hon inte hade så mycket kunskap. När jag närmade mig 30-års åldern släppte ångesten kring mat och idag äter jag sunt och näringsrikt.
Vad är det för utredning du går?
Varför är du orolig över att kanske inte få bo hemma?
En del av dina frågor kommer du att få svar på!
Ibland när frågorna är många blir man lätt frustrerad och orolig och ångesten griper tag i en. Att byta mediciner görs ju om de du har inte fungerar. Mitt råd till dig är att när du besöker BUP nästa gång ska du inte vara rädd för att ställa alla dina frågor till personalen. Det är bland annat deras jobb, att ge dig svar så du kan känna dig tryggare!
Jag vet inte riktigt vad utredningen heter eller så, men det är nog om ifall jag har svårt att veta hur jag mår. Tror jag. Alltså jag har inte fått någon information som jag kommer ihåg. Så jag vet liksom inte..
RaderaJag är orolig över att jag kanske blir skickad till psyket igen, vid mitt förra medicin byte vågade de inte ha mig hemma för att man mår sämre de första veckorna. Så jag är rädd att de gör samma sak igen. Förra gången blev jag kvar i 7 månader. Så jag är livrädd för det.
Jag vet att det är deras jobb att svara på några av mina frågor, men jag kan inte prata. jag klarar inte av det. Det kanske låter konstigt, men det går inte.
massa kramar <3