Ängeln i rummet (tw)

Jag träffade en ängel. Hon hade färgglatt hår och ärriga armar. Jag hade kommit till avdelningen första gången natten innan. Jag var rädd och kände mig liten inuti. Någon var alltid vid sidan om mig. Följde mina steg. Ängeln satt i en röd soffa ute i korridoren. I början vågade jag inte möta hennes blick så jag stirrade ner i golvet när jag gick förbi. Dagarna gick och blev till veckor. Jag skadade mig och bältessängen stod inne på mitt rum och väntade på att få användas. Ängeln var kvar. Hon hade rummet bredvid mig. Vi båda hade någon som satt och kollade på oss. De satt utanför dörrarna där det var ett litet mellanrum innan korridoren. Skötarna pratade med varandra. Och jag och ängeln vi skapade något slags band. Även fast vi inte pratade. Men bara genom en blick kunde vi ge lite värme och tröst till varandra. Avdelningen var kaotisk, och vi var en del av kaoset. Larm som gick, människor som skrek på varandra. Bältessängen som rullades in om de inte redan var på våra rum. Blod som droppade.

En dag såg jag ängeln dunka huvudet i väggen. Jag ville hjälpa henne. Säga att jag vet hur ont det gör. Och jag känner det också. Men jag sa det aldrig. Och hon blev till sist släpad till bältessängen och fastspänd på sitt rum. Jag satt ute i röda soffan när hon kom förbi. Sa hej och satt sig ner. Jag tror jag fick fram ett hej. Sen satt vi där. Medan de som var våra vak stod i korridoren. Vi pratade aldrig mycket. Jag fick fram mitt namn nån gång. Och när vi satt i tv-rummet var det mest ängeln som pratade. Hon verkade glad. Utåt. Förutom när hon visade hur dåligt hon faktiskt mådde. Under dagarna kunde vi sitta i tv-rummet och hon skämtade med skötarna och skrattade. Sen kunde något hända på en sekund. Och hon gick iväg och skadade sig så larmet gick. Jag vet att hon inte var glad. Men jag vill tänka på henne, som den glada versionen hon visade.

Tre månader efter den första natten blev jag utskriven och flyttade till ett behandlingshem. Jag kom snabbt tillbaka till avdelningen. Ängeln var inte kvar men skulle inom några dagar komma in igen. Det var mitt i sommaren och jag hade precis fyllt år. Ängeln och jag hade fått kontakt på internet och följde numera varandra. Ibland skrev vi. Och ibland räckte ett litet hjärta för att visa att vi fanns där. När ängeln kom till avdelningen igen var hon som innan. Glad. Pang bom, panik. Jag spenderade timmar i bältessängen och hon också. Vi såg varandra utan att prata. Vi sågs även på sociala medier där vi delade vår misär med omvärlden.

Jag åkte in och ut från avdelningen i nästan två år. Och ibland var ängeln där. Ibland inte. Nån gång när vi sågs hade hon klippt håret kort. Vår kontakt bestod nu mest av att se varandras bilder på Instagram. Jag skulle snart flytta. Långt bort. Jag minns inte sista gången vi sågs men jag vet att jag aldrig kommer glömma henne.

En dag i oktober, över ett halvår sen jag hade flyttat så såg jag det. Ängeln. Hade blivit en riktig ängel. Hon fanns inte mer. Tårarna föll ner på golvet. Jag grät så jag skrek i kudden. Och satte sedan på mig den där masken inför att jag skulle träffa mamma. Men i bilen blev verkligheten så påtaglig, att tårarna började rinna. Jag berättade om ängeln och jag grät medan mamma tog min hand.

Jag vet inte hur ängeln dog, men jag vet att psykiatrin hade en stor skuld. En stor del av anledningen att hon dött var sättet de behandlade henne. De bröt ner henne. Utsatte henne för tvångsåtgärder. Gav henne ännu mer anledningar att vilja dö. Och jag vet att hon inte var den första att dö på avdelningen. En annan tjej som jag delat rum med hängde sig nämligen på en toalett på avdelningen och dog.

Ängelns namn är Moa. Och jag saknar hennes galna videos. Hennes blick och skratt. Fan för psykiatrin. Fan för att de ska traumatisera patienter, och fan för att de inte hjälpte Moa mer.