Sommaren är stark sol, lemonad och ångestmoln

Jag är hemma. Inte utskriven än, men jag är hemma på permission. Min syster är i skåne några dagar till och har varit här i någon vecka. Skönt tycker jag. För det har inneburit att jag kunnat vara mer hemma än tidigare. Så jag har målat jeans. Skrivit på en ny bok. Druckit te. Kollat film. Och just nu sitter jag ute i kvällssolen med lemonad och skriver det här inlägget. Imorgon ska jag till avdelningen igen och sova där för att sedan åka till sommarstugan och fira midsommar. Det ska bli skönt. Att träffa mina kusiner, mormor och morfar och ja. Bara ta det lugnt. 

Det tar emot att skriva just nu. Jag har ju mina perioder då jag skriver jättemycket och andra perioder då jag inte skriver alls knappt. Men just nu tar det emot lite. Det blir inte bra och det skriver liksom inte sig själv inuti huvudet utan jag får tänka efter mycket. 

Jag är trött. Psykiskt och fysiskt. Men har svårt att koppla av och att somna på nätterna. Oftast ligger jag vaken tills långt efter tolv och sen är jag omöjlig att få upp innan klockan 10. Men jag är seg i kroppen, seg i huvudet. Och jag orkar inte gå ut och gå längre stunder och har helt enkelt ingen energi längre. Jag försökte gå ner i vikt och vara nyttig innan men de här senaste veckorna har jag vräkt i mig mat och bara suttit stilla eller legat i soffa/säng. Jag måste ta tag i det där igen. För jag vill faktiskt bara vara hälsosam i min kropp och det är jag inte just nu. 

Jag har svårt att se en framtid. Svårt att blicka framåt. För jag vet att jag inte vill ha en framtid. Jag blickar framåt till augusti 2021 då Håkan Hellström står på scenen på ullevi igen. Men finns jag då? Det känns helt omöjligt att jag kommer stå där vid kravallstaketet och sjunga med. För jag ska ju inte ens leva sommaren ut. Det går inte ihop. Jag skulle varit död för ett år sen. Så varför sitter jag här i kvällssolen och skriver idag. Varför andas jag fortfarande. Varför varför varför. 

Jag är så trött på att försöka. För jag försöker inte för mig själv. Allt jag gör, är för andra. Att jag andas, att jag går i terapi, att jag äter, dricker. Hade jag fått bestämma hade jag bara legat i en säng och ruttnat bort tills jag dött. Eller ja hade jag fått bestämma hade jag varit död. Men om jag varit tvingad att leva skulle jag valt det. Jag vill inte träffa någon terapeut. Jag vill inte gå i DBT. För varför ta upp en plats som någon annan kanske hade behövt. För jag är inte motiverad ett dugg till att bli bättre. Jag vill inte bli bättre jag vill dö. Så enkelt är det. Jag kommer inte kunna jobba mot att bli bättre, använda krislistor och färdigheter för jag vill skada mig. Jag vill skära mig. Det är svårt att jobba mot något jag inte vill. Och jag kanske inte varit helt motiverad tidigare heller. Kanske jag någonstans innerst inne alltid velat det här. Alltid velat skada mig och förstöra för mig själv. Men tidigare har i alla fall någon liten del velat bli bra och velat ha en framtid. Men nu är det blankt svart. Jag vill inte. Jag. Vill. inte. Jag är trött på att vara trött och fan vad jag är trött.

förresten, kolla denna fina patch jag köpte (förra sommaren... som jag fick upp på byxorna här för nån månad sen...)