Du kanske inte når den du vill men du når mig

Ångest. 

Jag önskar så detta kunde få ett slut. För dagarna är jobbiga, nätterna är jobbiga, kvällarna är jobbiga. Jag vaknar på morgonen och blir besviken varje gång. Önskar att jag inte var där jag är. Vid liv på planet earth. Men så är det ju varje morgon. Inget kan få mig på bättre humör just nu. Okej kanske hundarna men dem är jag ju inte hos nu. Nej nu sitter jag på avdelningen och ska snart be om insomning då den vanliga tabletten inte funkade. Blir så ibland. Antagligen för jag får sån panik av att bara stänga av allt och vara helt ensam och fokuserad på tankarna och det inuti: det är svårt. Jag vill inte minnas. Vill inte känna. Vill inte tänka. Lobotomera mig så jag slipper det här.

Jag önskar jag låg i sängen hos mamma. Med Luna och Nikki. Jag önskar jag kunde få som jag vill. Jag önskar jag aldrig hade fötts. Det är så mycket olika saker jag önskar. 

Verkligheten känns svår. Utmanande. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för den. För allt vad ett normalt liv innebär. Jag är så långt bort från det att jag vet inte vad. Inlagd i år var inget planerat. Men det blev så nu är jag fast här. Jag är hospitaliserad så det skriker om det. Samtidigt som jag vill ta mig härifrån vet jag det slutar med döden. Jag orkar inte och det enda min hjärna fokuserar på är självskada. Överdoser och tabletter. 

Jag äter inte på avdelningen. Dricker knappt och jag önskar jag kunde formulera mig till personalen att få in maten på rummet. För människor är inget jag orkar möta nu. Jag vill vara själv. Spelar ingen roll hur hungrig jag är för jag klarar inte av att äta bland dem andra. Det är för jobbigt. Jag vill inte vara med andra. Vill inte behöva sitta där och tugga maten och försöka spela normal. Jag känner mig inte trygg med andra människor än min familj just nu. Familj och vänner. 

Sist men inte minst. Min bok släpps imorgon. Jag är nervös. Nervös vad mitt ex ska tycka. Vad omvärlden ska tycka. Det är mina innersta tankar. Det är så jag känner och har känt. Det ska bli kul att höra vad alla tycker samtidigt som jag bara vill gråta och ta tillbaka hela boken. Jag känner mig inte värd att ha gett ut två böcker. Liksom, vem är jag? En sketen Skånetjej? 

Och kanske når jag någon. Får någon människa att känna igen sig i mina texter. Det har jag fått höra tidigare och det känns så fint att få just de orden. Du kanske inte når den du vill, men du når mig. Kom ihåg det 

I helgen spelade vi också paddel. Och blir antagligen en till gång denna veckan. Vill börja röra på mig. Men då måste jag också äta på avdelningen för att kunna orka. Meeen nu är detta oerhörda tråkiga inlägg över. 

Godnatt