Vågar du va ensam

Jag bara hoppas och tror att vården en dag ska ge upp om mig. Det är läskigt att tänka på och jag vet jag är privilegierad som får den hjälpen jag får. Den hjälpen Louiza ville ha men aldrig fick. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker på det. På hur hon dog innan hon fick rätt hjälp. Hur vården som skulle skydda henne, vände henne ryggen. Det gör ont. Imorgon ska jag tända ett ljus för henne och jag hoppas du har det bra vart du än är.

Men något gnager i mig. När ger de upp? Kommer de ge upp om mig? Säga att ”nej nu är det nog” och vända sig om. Kommer det ske? Jag känner mig som ett hopplöst fall som kostar samhället enormt mycket pengar och jag tänker ofta det vore lättare för alla om vi bara kom överens om att ge upp. 

Det finns ingen enkel utväg ur det här. Jag hoppas på att dö, hoppas på att bli utskriven, rymma. Snart kommer väl papper om förlängd tvångsvård och ärligt orkar jag inte med det. Jag vill bara att de ska skriva ut mig. Men det är väl för mycket begärt.