När bara rädsla är allt jag har kvar

Våga vara rädd

Orden står skrivna i fet stil på min rygg. Ironiskt för jag vågar inte vara rädd. Jag har velat klösa mig ur min kropp, av rädsla, av sorg, av känslor. Öppna mitt inre, och dra ut alla papperskopior och tända eld på dem. Rädd? Nej jag är rädd för att vara rädd. Kanske måste jag lära mig. Istället googlar jag på laserbehandling för jag vågar inte känna den rädslan så starkt. 

Jag ville våga vara rädd. Här i mörkret i mitt rum känns rädslan bara stor. När allt släcks ner kryper det fram ur gömmorna. Jag hoppas jag en dag kan våga mig tillåta vara rädd och visa känslor. Mamma sa du behöver inte dölja ditt ansikte du får vara ledsen. Men jag vågar inte. Så jag vill riva ut det inre som gör ont för att kunna skapa något bra, men det är mörkt. Snälla låt mig sova. Med Nikki och Luna efter hårda dagar i en sjukhussäng. Det blir ingen laser nu. Den får sitta kvar och påminna mig om ironin i det hela. Rädd rädd rädd.