Långa nätter

Ett hjärta innanför bröstkorgen som slår och slår för att överleva. Men som gör så ont att det känns som jag ska dö. Vad är meningen med livet? Ska det göra såhär ont? Jag har alltid fått höra att det blir bättre, att smärtan och ångesten kommer avta. Men så ligger jag här tio år senare med ännu mer problem, med ännu mer smärta och ännu mer ångest. Jag minns så väl tiden på BUP för 9 år sedan och när jag tänker tillbaka gör det ont. Jag var 15 och skulle leva livet som några inom vården sa. Ställde in min språkresa, blev inlagd och fick spendera sju månader som inlåst. 

Första gången jag visade mina sår och ärrade armar sa hon att det inte var så farligt och att hur ska du kunna gå i bikini i sommar. Gick därifrån med en klump i magen. Någon månad senare blev jag inlagd. Vi bakade pepparkakor på avdelningen. Spelade spel. Gick och kollade på musikhjälpen i stan. Gick på bio. När jag sedan skulle bli utskriven var jag rädd och mitt mående eskalerade egentligen redan på en gång utan att någon riktigt förstod. 

Den smärtan jag kände då, den ångesten som fanns i min sköra kropp har bara växt sig större likt de ärr som numera fylls på min hudklädnad. Som ett virrvarr av kaos. Det gör ont när knoppar brister men det gör också ont när knoppar dör och ruttnar. Faller ner och existerar aldrig igen. Så känns det för mig. Kanske var smärtan och ångesten då att knopparna brast och att det sedan dess gjort ont för att de varit påväg att dö. Och nu ligger knopparna på marken och förmultnar. Kanske är jag påväg att dö. Ruttna bort. Kanske har jag inget liv inom mig kvar. Kanske är det inte min tid att leva och finnas.

Men jag får finnas ett tag till. Andas och känna. Ligga i mörkret och tänka. Jag ser stjärnorna i fönstret och det får mig att känna mig mindre ensam. För någonstans kollar någon annan också upp på samma stjärnor. Det är inte endast mina ögon som kollar på universum nu. Skönt.