Vilken färg har själen älskling?

Tw skriver om självmordsförsök 

Jag förstod inte allvaret. Tablett efter tablett åkte ner i magen och jag kände mig sämst. Jag är patetisk som inte ens kan ta överdos skrev jag till min familj. När de hittade mig var ett antal tabletter nere och jag tänkte att jag inte ens skulle behöva till sjukhuset. Ett misslyckande. Polisen kom och när de hörde vad jag tagit ringde dem ambulans som kom. In i ambulansen efter mycket om och men. Skakade. Kunde inte andas. Kunde inte hålla blicken still. Blir inpackad i ambulansen och började köras. Sjuksköterskan ringde giftinfo och tog kontroller. Ringde akuten som bad dem ta det som prio ett larm på en gång och det snabbt. 

Så sirener sattes på. De körde så snabbt och tårarna rann. Paniken började komma men sjuksköterskan höll min hand när hon inte tog kontroller. In i trauma-rummet med personal överallt. Poliser, läkare, sjuksköterskor. Lyfter över mig, sätter EKG. Försöker sätta infart. Kollar mina ögon. Men paniken tog över. Tårarna blandas med snor och jag som aldrig pratar skrek. Jag vill inte jag vill inte mer nu låt mig gå skrek jag om och om igen. Reser mig från sängen gråtandes och trillar ihop på golvet. Poliserna lyfter upp mig igen. 

Jag hade sån panik. En panik jag aldrig känt men en panik som inte riktigt släpper. De försökte desperat hitta blodkärl men misslyckas gång på gång. Får tillslut ut lite blod som de kan mäta med och får en pvk. Narkos rings, IVA rings och springer ner. Jag vet inte allt som händer. Jag bara grät. Blir efter någon timme körd till ett bås och somnar i en kvart innan läkaren kommer och säger jag måste direkt upp till IVA. Jag känner mig svimfärdig. 

IVA tar emot mig och återigen kaos. Infarten har åkt ut. De sticker mig i fötterna, på tummen. Samtidigt sätter läkaren artärnål. Tvättar mig. Byter om. Sätter på sladdar. Tar kontroller. Sätter kateter. Ger mig dropp. Tabletterna i magen skadar mig och för att rädda mig får läkaren sätta en sond ner i näsan till magsäcken för att ge mig kol. Hon berättar det är allvarligt. Att hon är orolig. Jag kan behöva dialys säger hon. 

Men sen vänder det. Får kol i sonden varje timme hela natten: proverna sjunker tillslut och det går åt rätt håll. Jag ligger där på intensiven och paniken inuti är som ett moln runt om mig. Min gamla favorit från PIVA sitter vak men jag somnar och hinner inte hålla mig vaken för att prata. När jag vaknar och får kol nästa gång är hon borta.

Jag trodde inte det var farligt. Jag trodde de skulle skratta åt mig. Säga att jag gjort ett patetiskt försök och bara ville ha uppmärksamhet. Men jag hamnade på intensiven, igen. Och där kanske jag förstod allvaret lite men fortfarande inte fullt ut. För jag dog inte och faran gick över rätt snabbt. Jag har svårt att se att det var så allvarligt som de säger. Kanske en dag jag förstår.

Kroppen mår bra nu. Den fysiska. Mitt inre däremot går sönder mer för varje dag och jag skulle ljuga om jag sa jag är glad att jag överlevde. Det gör så fruktansvärt ont inuti. Och det värsta av allt? Ja jag vill göra om det.