Ont. 18:01

Tw suicidförsök/ tvångsåtgärder 

Tiden går men gör inte mindre ont för det. Även om vissa saker går framåt, som att jag ska kolla på ett boende nästa vecka, så gör det ont. Hösten har bestått av tre IVA besök. Nersövd i respirator och dialys. Jag var med om något av det värsta i mitt liv som jag också anmält. Rädslan när jag hör personalens röst i korridoren och när jag idag för första gången faktiskt såg henne. Det gör ont. Blicken ner, för ville inte möta hennes ögon som skadat mig så mycket. Jag ville inte överleva någon av gångerna. Gjorde allt i min makt för att slippa. Men jag överlevde. Jag är här fortfarande. Med ännu mer trauman. Ännu mer smärta och ännu trasigare än innan. 

Jag minns hur de gav mig spruta och hur ont det gjorde. Att jag skrek högt tills allt blev svart. Jag minns hur de öppnade dörren, sa att ettan är här med sängen, och jag minns personalen som satt vak som strök mig på ryggen innan de tog tag i mig. Jag minns tårarna, paniken, skriken.. hur jag som aldrig ber om hjälp, aldrig kräver något och inte har gjort under dessa tre år, ber om att få tillkalla läkare eller sjuksköterska men blir nekad. Att jag ligger där fastspänd och skriker och gråter i panik men personalen tar upp sin telefon och ber mig vara tyst. Ringer ett samtal och nämner mitt namn och börjar prata på ett annat språk. Minns hur jag grät.. och grät, inte visste hur jag skulle stå ut med det inom mig, och att personalen som satt vak fortsatte ignorera mig. När min syster senare kom in genom dörren och jag grät i hennes famn när jag låg i den hemska sängen, kände jag mig inte alls trygg. För personalen var kvar. När min syster försökte prata med henne, vägrade hon och sa hon inte tänkte prata om det och vaket byttes ut.

Jag trodde det skulle ta slut där. Att det var över. Jag lugnade mig. Gick med på att ta prover, få hjärtövervakning och dropp. Men proverna var inte bra. Så jag fick köras upp till IVA och väl där kom den där paniken tillbaka. Tårarna rann. De gav mig syrgas och jag minns hur jag desperat försökte undvika den. Deras händer på min kropp gjorde ont och så kom psyk läkaren och sängen, och såklart den personalen som tidigare satt vak. Där brast det totalt för mig och jag har aldrig i mitt liv känt mig så rädd, otrygg och värdelös. Medicin in i infarten och jag försvinner in i en dimma där jag bara har fragment som minnen. 

Mina anhöriga besöker mig och jag hade ont. Räknade ner tills jag skulle släppas och jag var helt väck och hög på mediciner. De skrattade åt mig och när jag fått återberättat vad jag sagt så skrattade jag också. 

Men det har gått en tid sen dess. Det gör tyvärr inte mindre ont idag. Anmälan är skickad. Bitarna i mig är trasiga. Tankarna och minnena gör ont. Jag har ingen frihet kvar och jag har inte sovit hos pappa sen det hände. Mina anhöriga är för oroliga för att det ska gå och läkaren drog ett tag in mina permissioner för det inte var hållbart. Jag önskar jag kunde säga att det är bättre nu. Att tankarna inte är lika intensiva om döden. Men det är dem och även fast jag vet jag är i London om en vecka, känns det så oerhört tufft. Allt gör ont. Så jävla ont. Ensamheten tar över och jag sluter mig från de i min närhet för att inte oroa någon. För att inte lägga över min smärta på andra. För att jag vill göra avskedet så lätt som möjligt för dem. Men jag har ingen möjlighet att dö. Det är omöjligt nu. Jag försöker svara när någon frågar hur jag mår men det är svårt. Vill inte tynga ner någon med min skit. 

Livet gör ont helt enkelt och har gjort ett tag. Ljuset i tunneln syns inte och jag frågar mig ständigt vad jag gör här. Men inget svar, kanske en vacker dag.